Text: Martin Aagård
Rockmusiker, sovjetiska LOMO-mikrofoner och ett kultbygge värdigt Sveriges mest respekterade akustiker – Studio Dubious började som ett outgivet album men blev en av Stockholms större studios.
Det är som att rocken startat om från början.
Musikbranschen börjar i alla fall påminna om hur den såg ut på 1950-talet igen.
Artisterna måste ut på turné om de ska tjäna pengar och i takt med att skivbolagen försvunnit har även studiodöden brett ut sig. Många välkända inspelningsrum har stängt dörrarna för gott. De som överlevt har återgått till att jobba som de klassiska bolagen under rockens barndom: Sun, Motown… Stax.
De är samtidigt studios och skivbolag och har ett stall med musiker, kompositörer och formgivare tätt knutna till sig. Musikfabriker som står bakom artisterna hela vägen från idé till turné.
Kanske är det inte riktigt hela sanningen om Södermalmstudion Dubious framgångar.
För samtidigt som rocken återgått till sin ursprungsplan har ljud blivit samtidens snabbast expanderande bransch. Smarta högtalare står snart i var mans hem och idag produceras romaner, drama och journalistik lika ofta i form av ljud som text.
Numera samsas rocklegenderna med ljudläggning för film, podcasts och ljudböcker i inspelningsrummet på Södermannagatan.
– Det här är inte våra rum och vårt ställe, säger Chrille Roth ödmjukt.
– Vi är här tillsammans.
Han är noga med att påpeka hur viktigt det är att få bort alla konstiga hierarkier som finns i musikvärlden när man väl klivit in mellan de välisolerade väggarna. Kollegan och partnern Max-Måns Wikman håller med.
– Att producera handlar inte om att trycka in sig själv i någonting utan att få andra att blomstra.
Men alltihop började med Punkrunk.
Japp. Det var namnet på Chrille Roths första band.
1991 skrev Punkrunks cp-skadade sångare Ante Blomberg låten ”CP framför sin tv” tillsammans med några av landets mest framgångsrika punkrockare – De Lyckliga Kompisarna. Samarbetet skulle avgöra Chrille Roths framtid. De Lyckliga Kompisarna behövde nämligen en basist och värvade 17-årige Punkrunk-Chrille. Varför har han fortfarande inte riktigt fattat.
– Jag fick traggla basgångar i tre dar innan vi spelade på varenda rockförening i hela landet.
Det gick inte att backa därifrån.
– Precis där gjorde jag valet att jag ska hålla på med det här.
Hans första inspelningar gjordes på De Lyckliga Kompisarnas A-dat-bandspelare och snart stod han lika ofta bakom mixerbordet som på scenen och gjorde dub-experiment med bandekon. Sedan The Clash och Public Image Ltd har punken levt i en märklig symbios med reggaen och det var precis i den korsningen Chrille trivdes.
Bandet Monster, Chrilles och Anders Wendins första band, som splittrades på scenen på Hultsfredsfestivalen 2000, rörde sig också mellan punk, ska och reggae.
Chrille var en av låtskrivarna och själva ”Dubious” var från början tänkt att bli ett soloalbum.
För att det skulle bli verklighet flyttade han in i en gammal hiphopstudio på Västmannagatan.
– När jag tog över var lokalen full med skivor och turntables. I det andra rummet stod bara en haschbong och en tv. Jag fick börja med att bygga en dörr. Det var ju jävligt flummigt, alltså.
Hyran låg på 2000 spänn och hälften betalades av Monster.
Men skivan blev aldrig utgiven. Dubious blev istället en studio och den första platta som verkligen gavs ut var The Concretes debut-EP ”Lipstick edition”.
Något sound fanns inte. Garagerock varvades med punk, jazz, latin och afrobeat. Han lärde sig genom att göra fel. Att en och annan platta fick mixas om på vägen var bara nyttigt.
Det rullade på som det gör i små källarstudios. Ena dagen sätter man grunder med The Bear Quartet, nästa dag gör man en framtida hit och dagen efter svabbar man bajsvatten från golvet och försöker rädda livet på utrustningen eftersom avloppet sprungit läck.
I mars 2006 kom en rosenkindad och nästan två meter lång 17-årig praktikant ned för källartrappan – Max-Måns Wikman.
Om man skulle ställa honom ovanpå Chrille Roth kommer de ganska nära fyrametersstrecket. Ingen av dem kunde riktigt stå raklång i de små källarvalven.
Max-Måns hade hamnat på Nacka gymnasiums el- och musikproducentubildning eftersom han inte var tillräckligt bra på att dansa eller rappa men ändå ville hålla på med hiphop. Så han blev killen som gjorde beatsen. En av hans lärare, hiphop-pionjären Dele Shekoni (DJ Rock Ski), som var medlem i Timebombkollektivet och startade landets första hiphop-label Breakin’ bread, tipsade Max-Måns om en ”tvärsoft snubbe” som hade studio på Västmannagatan.
Det var där han borde göra sin praktik.
Max-Måns hade mer eller mindre tvingats att hålla på med rock sen unga år.
Tack vare att han haft den blivande producenten och filmmakaren Henrik Svensson (Fint Tillsammans, Doktor Kosmos, Hets, Moneybrother) som fritidsledare hade han trots sina unga år både repat med Bob Hund och ljudlagt stumfilm på elektronmusikstudion Fylkingen. Redan i nian praktiserade han på Kenneth Seremets och Deles Deep House-studio i Sundbyberg.
Han fick omgående nycklarna till Dubious.
Chrille, som för tillfället levde varannan vecka-livet, höll på att spela in Atomic Swing, när han plötsligt utbrast: ”Jag måste sticka. Du får sköta resten”.
En snabbare producentutbildning är svår att föreställa sig.
– Andra nybörjare fick dra XLR-kablar, men jag fick stå med som tekniker på alla plattor. Det är så jävla gulligt.
Den första silen är gratis, säger Chrille. Max-Måns tackade genom att ta in succé-debutanterna Those Dancing Days som sin första produktion.
Året efter flyttade verksamheten till Södermalm. Chrille hade tipsats av en ninja som höll på med olagliga MMA-tävlingar att det fanns en bra lokal på Södermannagatan och äntligen var det dags att förverkliga drömmarna om hur en riktigt bra studio skulle se ut.
En som man kunde stå upprätt i.
Nya Dubious byggdes efter konstens alla regler. Den vilar på två ton cement och rummen är formgivna av den beryktade Ingemar Ohlsson – mannen som byggde en tv-apparat som fjortonåring och via jobbet som ljudtekniker på Gärdesfesten och Institutionen för tillämpad akustik skulle bli Sveriges mest respekterade akustiker.
Eller fruktade, beroende på hur man ser det.
– Han var stenhård redan från början och började snacka om att man ska ha toalettpapper på diskanthögtalarna, ifrågasatte vårt mixerbord och klagade på att fläkten lät för mycket.
Ohlsson ville inspektera innergården och veta vad det var för hyresform.
Till slut kom han fram till att förutsättningarna för att driva studio just här var de sämsta möjliga.
Om hans namn skulle stå på bygget var de tvungna alla följa alla ritningar in i minsta detalj. Han ville kontrollera vilka som gjorde ventilation och el och ha personliga möten med alla hantverkare. Glöm inte att ha glidmedel på kablarna när ni drar dem genom väggen.
– Men tack vare det är det en solid jävla byggnad. Varenda snickare i Småland har skickat en faktura för bygget av det här.
Även om Nya Dubious vilar på Ingemar Ohlssons exakta hifi-vetenskap så var musiken efter flytten till Söder fortsatt stenhårt indie.
– De första grejerna vi gjorde var Britta Persson och Markus Krunegårds debut. Laakso hade spelat in i gamla Dubious och det ena gav det andra. Jari tipsade Markus. Caesars tipsade Håkan Hellström. När känslan blir bra leder det ena till något annat. Man sitter inte och räknar timpenning, förklarar Chrille.
– Om man blir peppad på något så blir man uppfylld av det. Tanken att betala nästa hyra finns inte med i ekvationen. Kommersiellt är det så klart vansinne. Men ibland är det viktigare att musik kommer ut än att man tjänar pengar på det.
Det bästa exemplet på den filosofin är troligen de mångåriga inspelningarna med Stockholmstrion Hip Whips. Att samla alla medlemmar i Hip Whips i samma rum är i sig en bedrift. Att dessutom lyckas rigga mikrofoner och se till att de spelar samma låt på samma gång är något som bara inträffar när vissa himlakroppar står på rad.
– Jag höll fortfarande på att dra kablar när de sa ”fick du in den där?”
Under de sessionerna utarbetade Chrille sin metod.
– Man lär sig att bli snabb och problemfri. Ibland är det viktigaste att bara improvisera och få in ljudet. Inte testa trumljud i två dar utan jobba nu, nu, nu, nu. Bandet vill spela in nu. Då måste allt funka.
Och prylar i all ära.
Visst är de bra att ha när man spelar in musik. De sovjetiska LOMO-mikrofonerna inhandlade i Moskva, Telefunken-mikrofonförstärkarna framtagna av 50-talets främsta europeiska ingenjörer eller rörbandekona från Italien och Japan. Eller de hembyggda Wolfbox-boxarna (såna som Motown använde). Allt det är jättebra att ha.
Men egentligen handlar allt om människor. Att hantera musiker som är betydligt mer nervösa i en studio än när de ska upp på scenen. Att lösa konflikter och inte stå ivägen för bra idéer.
När kom den insikten?
– Den kom ganska sömlöst från att man var musiker själv. När jag åkte med Anders Wendin på en världsturné sa han att om han skulle orka i sex veckor måste han vara med någon han orkar leva med.
En annan artist uttryckte det ännu tydligare:
– Man turnerar hellre med nån som är trevlig än nån som är bra.
Så man har mycket tillbaka från att ha åkt live. Man har blivit människokännare.
Studio Dubious är en organisk del av musikscenen.
– Vi är inte frånkopplade från musikerna. Vi är kreatörer på samma sätt som dem. Och den psykologiska grejen är jävligt rolig. Man blir triggad av det.
Även Max-Måns har tagit sin psykologiexamen på turné.
Så väl i minibussen med Florence Valentin och Those Dancing Days som i business class. Under fem års tid fick han uppleva turnélivets allra mest glamourösa sidor som turnéledare för den internationella DJ-akten Rebecca och Fiona. Housemusiken hade under sitt nya varumärke EDM slagit igenom i USA och pengarna verkade aldrig sina.
– Jag hade tröttnat på att åka till Jönköping och spela för tomma lokaler eftersom alla ändå var hemma och tittade på mello.
Det var en märklig bubbla pophistorien. Trots finanskrasch och musikbransch i kris fick EDM-vågen festivalarrangörer att noteras på börsen. Skivbolagschefer kom från Handelshögskolan. Det var kul. Men till slut fick det räcka. Lyxhotell är sig lika världen över. Heineken och Carlsberg-loggorna likaså.
– Jag är inte ledsen att ha gjort det men är glad att vara tillbaka i minibussen med Shout Out Louds, Moneybrother och El Perro Del Mar.
Det var inte bara den penningstinna EDM-bubblan som var tecknet på att något hänt med musikbranschen. I början på tio-talet förändrades allt snabbt. Streamingtjänsterna tog över och kort uttryckt kan man väl säga att pengarna försvann. Utom möjligen på housefesterna i Manilla, då.
De som inte var förberedda på att utveckla verksamheten lade helt enkelt ner. Och plötsligt var Dubious en av Stockholms större studios, trots att den inte är särskilt stor till ytan. Idag har lokalen modifierats ytterligare för att bättre fungera för voice over och ljuddesign.
Frågan är när man lyckats som studioägare? Finns det ett ögonblick när man tycker att yes, nu föll allt på plats? Som före detta basist i Punkrunk skulle Chrille troligen svara att det hände en gång när han satt på Dubious lilla studiotoalett.
Plötsligt hördes en röst utanför dörren.
– Hallå? Tjena, det är Pimme. Jag tänkte bara komma in och säga hej.
På andra sidan toadörren stod Thåström och snacket genom dörren skulle mynna ut i några av låtarna på albumet ”Beväpna dig med vingar”.
Han blev ytterligare en av de senaste 50 årens största svenska rockmusiker som tagit vägen genom Dubious mixerbord.
Ett MCI JH636 och ett Philips MD12, för övrigt.
Om nu det spelar någon roll.